Jag grät o grät o grät....
Denna värk i rygg o höfter samt lår skelett tar livet av mig och om inte det hade räckt har nu min högra axel total pajat..
Det gör så ont i hela min kropp att jag inte visste var jag skulle ta vägen, kroppen bryts samman sakta men säkert.
Har inte haft ngn citodon på nästan en vecka o jag kan ju erkänna att den hjälper betydligt mer än jag trodde.
SNÄLLA kan ngn trolla?
Backa tiden, jag vill inte vara gbp opererad mera, jag skulle aldrig ha gjort denna SKIT operation!!!
Jag VILL väga 160kg!! jag hade inte ens hälften så ont då kanske 3/10 men hur i helvete kunde det bli så här man va så inrutad av att höra att allt skulle bli toppen om jag gick ner i vikt smärtan skulle bli obefintlig, visst jag har scolios o kommer aldrig bli smärt fri o det vet jag men detta är sjukt...
Tårarna rann o det fanns nog ingen i denna värld som kunde känna sig så jävla värdelös som jag gör..
Sån värdelös person...
Jag skulle ju äntligen få bli den mamma jag drömt om bara jag blev normal i vikten, men fy fan säger jag bara vilket skit snack!!!
Idag kan jag inget göra med ngn av dom!! Det ända jag kan är att vara här o se film, men inga upptäcksfärder ute inge lek o stoj, jag går sönder bara av att stå i den position då man tvättar deras hår, förstår ni?
Jag gjorde denna open mest för mina barns skull för att dom skulle få ha kvar sin mamma utan att jag dog i fettma och för att jag hade trott o även hört att jag i stort sett skulle ORKA allt med dom..
Jag bara gråter nu har jag nog nått den punkt då jag inte vet varken ut eller in längre, livet eller ja mitt liv är åt helvete!!
Det kan tyckas att jag överdriver allt men seriöst jag gör det inte, detta är mitt liv min tillvaro och just nu finns det ingen ljusning inget hopp om en framtid som för mig skulle vara NORMAL...
återkommer senare..
Tusen tack för era komentarer, jag tar åt mig av varje ord!!
Kramar från en mkt ledsen gbp opererad tjej...
onsdag 18 november 2009
tisdag 17 november 2009
Pratat med Kirurg mottagningen idag.
Fixade så dom skickar iväg en ny remiss för att få göra gastro, kan ju inte påstå att det är ngt man vill, men nu måste orsaken hittas, orkar inte ha ont o kräkas typ 100gg om dagen så tröttsamt.
Kolla oxå chanserna till att få operera bort överflödig hud, och till min förvåning skulle det inte vara så svårt att få det beviljat.
Kraven va ett bmi under 30 och rökfri!
Och att vikten varit stabil.
Har 5kg av graviditets kg att gå ner så är ja under 30 i bmi.
Vikten har ju alltid legat mellan 82-84kg så den har ju varit mkt stabil, förutom under graviditeten givetvis.
PUST! sen har vi detta med rökningen, jag har nu varit stor rökare i 20 ÅR!!!
Cigaretterna har på ngt sätt varit min trygghet i livet o hur i helvete ska jag klara ett liv utan det?
Jag höll upp i 2-3v då gbp gjordes, men dra ända in i helvete vad sjuk jag blev, jag provade med plåster jag ringde tom en stöd linje!! men jag orkade inte!
Ångesten blev sju resor värre o all problematik kändes oxå så mkt jobbigare.
Nu kan det ju tyckas att det skulle va värt att bli av med detta sjuka HÄNG och absolut är det så, men det e inte en lätt sak att sluta röka...
Måste komma på en plan en ide om hur detta ska gå...
Har lite funderingar om just hur ja tror att min kropp ändras om jag får ta bort överskotts huden, men återkommer om en stund med dom tankarna...
Kolla oxå chanserna till att få operera bort överflödig hud, och till min förvåning skulle det inte vara så svårt att få det beviljat.
Kraven va ett bmi under 30 och rökfri!
Och att vikten varit stabil.
Har 5kg av graviditets kg att gå ner så är ja under 30 i bmi.
Vikten har ju alltid legat mellan 82-84kg så den har ju varit mkt stabil, förutom under graviditeten givetvis.
PUST! sen har vi detta med rökningen, jag har nu varit stor rökare i 20 ÅR!!!
Cigaretterna har på ngt sätt varit min trygghet i livet o hur i helvete ska jag klara ett liv utan det?
Jag höll upp i 2-3v då gbp gjordes, men dra ända in i helvete vad sjuk jag blev, jag provade med plåster jag ringde tom en stöd linje!! men jag orkade inte!
Ångesten blev sju resor värre o all problematik kändes oxå så mkt jobbigare.
Nu kan det ju tyckas att det skulle va värt att bli av med detta sjuka HÄNG och absolut är det så, men det e inte en lätt sak att sluta röka...
Måste komma på en plan en ide om hur detta ska gå...
Har lite funderingar om just hur ja tror att min kropp ändras om jag får ta bort överskotts huden, men återkommer om en stund med dom tankarna...
måndag 16 november 2009
Snart har 3år gått
Snart är januari här och 3år som gbp opererad har gått..
Känns som om jag står kvar o stampar och ingen förändring sker..
Då= livet som 160kgs koloss
Nu= livet som 90kgs koloss (har grav kg kvar efter min sista graviditet minstingen e nu 8mån o jag borde ta tag i det..)
Då= värk i rygg o knän händerna kunde göra ont med.
Nu= Ryggen e miljoner gg sämre, och det e ju konstigt igentligen med tanke på att läkare sagt i ALLA år att bara ja minskar i vikt kommer ryggen bli så bra! BULLSHIT)
Höfter och lår skelett känns som om dom håller på att smulas sönder.
Har tappat mkt hår så jag har tunt nu.
Trött o orkeslös, vitamin brist så de skriker om det!
Blodtrycksfall oftast och snurrig i huvudet.
Värk i magsäck o kräks dagligen.
Då= livet hade ljus glimtar o jag visste vem jag var, gillade att ha hemma fester o folk runt mig jag kände.
Nu= vill helst va ifred, gömma mig.
har förlorat den jag va, mig själv, vet inte längre vem jag är =(
Ledsen o nere.
DET VA INTE SÅ HÄR DET SKULLE VARA!!!!
Förstår ni det, allt blev fel o då menar jag allt!
Ofta verkligen ofta minst en gång om dagen önskar jag att jag aldrig gjorde denna operation, jag bokstavligen HATAR den!
Känns som ett virus man har blivit smittad med o får leva med symtomerna dagligen, jag vill inte ha det så här jag vill ha tillbaka mitt liv mig själv!!
Som ni läste i tidigare inlägg ville ja göra denna op då sonen va nyfödd för att kunna göra allt med han o den första dottern men så vart det ju inte, och nu när jag har en liten igen kan jag inte göra ett SKIT jag kan göra betydligt mindre i stället eftersom kroppen värker från topp till tå.
Att bada henne gör att jag får pinas länge efter, att bära henne lika samma... FITTA rent utsagt... men vet ni jag försöker jag försöker med barnen hur onte det än gör o gudarna ska veta vad jag får lida efter men det är värt det o dom är mina älsklingar!!
Opps sorry det vart inget glatt inlägg, men vet ni detta är min vardag =(
Känns som om jag står kvar o stampar och ingen förändring sker..
Då= livet som 160kgs koloss
Nu= livet som 90kgs koloss (har grav kg kvar efter min sista graviditet minstingen e nu 8mån o jag borde ta tag i det..)
Då= värk i rygg o knän händerna kunde göra ont med.
Nu= Ryggen e miljoner gg sämre, och det e ju konstigt igentligen med tanke på att läkare sagt i ALLA år att bara ja minskar i vikt kommer ryggen bli så bra! BULLSHIT)
Höfter och lår skelett känns som om dom håller på att smulas sönder.
Har tappat mkt hår så jag har tunt nu.
Trött o orkeslös, vitamin brist så de skriker om det!
Blodtrycksfall oftast och snurrig i huvudet.
Värk i magsäck o kräks dagligen.
Då= livet hade ljus glimtar o jag visste vem jag var, gillade att ha hemma fester o folk runt mig jag kände.
Nu= vill helst va ifred, gömma mig.
har förlorat den jag va, mig själv, vet inte längre vem jag är =(
Ledsen o nere.
DET VA INTE SÅ HÄR DET SKULLE VARA!!!!
Förstår ni det, allt blev fel o då menar jag allt!
Ofta verkligen ofta minst en gång om dagen önskar jag att jag aldrig gjorde denna operation, jag bokstavligen HATAR den!
Känns som ett virus man har blivit smittad med o får leva med symtomerna dagligen, jag vill inte ha det så här jag vill ha tillbaka mitt liv mig själv!!
Som ni läste i tidigare inlägg ville ja göra denna op då sonen va nyfödd för att kunna göra allt med han o den första dottern men så vart det ju inte, och nu när jag har en liten igen kan jag inte göra ett SKIT jag kan göra betydligt mindre i stället eftersom kroppen värker från topp till tå.
Att bada henne gör att jag får pinas länge efter, att bära henne lika samma... FITTA rent utsagt... men vet ni jag försöker jag försöker med barnen hur onte det än gör o gudarna ska veta vad jag får lida efter men det är värt det o dom är mina älsklingar!!
Opps sorry det vart inget glatt inlägg, men vet ni detta är min vardag =(
Bajs bajs bajs...
prata om denna grymma ågren som följer mig nu för att jag lagt ut kort =(
Jag vet att det är äckligt men någonstans vill jag nog ge er en bild av hur det är o hur man ser ut både som fetis o även mindre fetis med världens häng mage som är mer än sexigt =( HATART!!!
Jag vet att det är äckligt men någonstans vill jag nog ge er en bild av hur det är o hur man ser ut både som fetis o även mindre fetis med världens häng mage som är mer än sexigt =( HATART!!!
Bild bevis =P
Datumen på korten stämmer INTE!!
Konstigt det där igentligen med kort, jag tycker fortfarande att det inte är så stor skillnad på korten, tittar på dom då o då terapi antar jag... men jag tittar på dom med avsky jag hatar min kropp jag hatar den på båda bilderna =(
Man kan tycka då man är 31år att man ska acceptera den man är men jag kan inte, jag bara kan inte...
Gömmer mig helst o skäms varje gång man går ut, skäms över att visa mig..
Och om den riktiga sanningen ska fram så skäms jag än idag inför min make.. 8år har gått och än skäms jag inför honom naken =( undrar om de någonsin kommer ändras??
Fortsättning...
väl hemma kunde man faktiskt andas jag kände mig trygg..
Hade mina kära värktabletter och dom tackar jag gudarna för..
Den första tiden gällde det att få i sig maten flytande, det gick men det va inte gott.
Hungern va borta och jag hade turen som hade min make som påminnde mig om att äta, han lagade maten o serverade den..
Denna tid är oxå suddig, tror det beror på att smärtan tog överhanden där ett tag..
Den flytande perioden tog slut o det va dags för pure mat o det va ju sju resor värre, inge gott alls =P men man åt väl de man skulle.
Väl dags för vanlig mat började väl de mesta problemen..
Jag fick dumping av vad än jag stoppade i mig, jag kräktes o hjärtat rusade, efter var gång jag ätit fick jag lägga mig med fläkten på..
Det blev en ond cirkel o mat va absolut inge skoj mer, så svårt att först acceptera då hela mitt liv va uppbyggt på mat, mat va ju det jag levde för o nu kände jag bara avsky o det gjorde ju faktiskt igentligen inget eftersom jag ej va hungrig längre.
Kilona bokstavligen RASADE det va helt otroligt, det gick i en fart av 110..
Men allt har ju sina nackdelar, värden blev dåliga o jag kände mig slut, ingen energi eller ork, vad jag än gjorde så snurrade det i huvudet..
Jag va o kollade värdena och fick höja alla vitaminer järn, kalk, b12, beovital, multivitamin.
Sammtidigt kämpade jag på med maten, jag åt o kräktes åt o kräktes, ja så såg min tillvaro ut =(
Middag med familjen va inte längre aktuellt jag kunde sitta med ngr minuter men sen va det dags att kräkas o lägga sig i sängen..
På 10månader rasade jag ner till 80kg!!! Förstår ni?!? Jag fetis Linda vägde 80!!
Vågen hade alltid skrikit ut sitt ERROR när jag ställde mig på den o nu stanna den på 80!! När man såg de siffrorna va man så nöjd o glad, annat va det då man såg sig i spegeln, där va hon ju den där fetisen, jag fatta inget o folk i närheten sa bara att man va korkad, va fan såg dom inte??
på återbesöket på kirurg sa dom till mig att jag slagit rekord i viktnedgång efter en gbp operation, och även att det va nog en av få gånger det ABSOLUT INTE va bra att slå ngt rekord..
Dom fråga hur jag mådde o hur jag kände mig, jag berätta jaja kanske inte all sanning inte om att jag kräktes så mkt, jag vågade inte vågade inte ifall dom skulle få för sig att göra en op till, ngt jag va skräckslagen inför..
Dom förklarade att eftersom jag hade gått ner på tok för fort och pga att jag varit så otroligt överviktig hela mitt så förstod inte min hjärna vad som skett o därför kände jag mig som fetis linda fortfarande o jag ansåg att i spegeln va jag fortfarande den där feta, dom sa att det sakta men säkert skulle ändras o hjärnan skulle acceptera den nya kroppen o jag skulle känna mig som den jag blivit...
Så mina läsare jag har gjort så gått jag kunnat för att ge er en bild, inte lätt då mitt minne är som en guldfisks..
Skriver snart igen...
Hade mina kära värktabletter och dom tackar jag gudarna för..
Den första tiden gällde det att få i sig maten flytande, det gick men det va inte gott.
Hungern va borta och jag hade turen som hade min make som påminnde mig om att äta, han lagade maten o serverade den..
Denna tid är oxå suddig, tror det beror på att smärtan tog överhanden där ett tag..
Den flytande perioden tog slut o det va dags för pure mat o det va ju sju resor värre, inge gott alls =P men man åt väl de man skulle.
Väl dags för vanlig mat började väl de mesta problemen..
Jag fick dumping av vad än jag stoppade i mig, jag kräktes o hjärtat rusade, efter var gång jag ätit fick jag lägga mig med fläkten på..
Det blev en ond cirkel o mat va absolut inge skoj mer, så svårt att först acceptera då hela mitt liv va uppbyggt på mat, mat va ju det jag levde för o nu kände jag bara avsky o det gjorde ju faktiskt igentligen inget eftersom jag ej va hungrig längre.
Kilona bokstavligen RASADE det va helt otroligt, det gick i en fart av 110..
Men allt har ju sina nackdelar, värden blev dåliga o jag kände mig slut, ingen energi eller ork, vad jag än gjorde så snurrade det i huvudet..
Jag va o kollade värdena och fick höja alla vitaminer järn, kalk, b12, beovital, multivitamin.
Sammtidigt kämpade jag på med maten, jag åt o kräktes åt o kräktes, ja så såg min tillvaro ut =(
Middag med familjen va inte längre aktuellt jag kunde sitta med ngr minuter men sen va det dags att kräkas o lägga sig i sängen..
På 10månader rasade jag ner till 80kg!!! Förstår ni?!? Jag fetis Linda vägde 80!!
Vågen hade alltid skrikit ut sitt ERROR när jag ställde mig på den o nu stanna den på 80!! När man såg de siffrorna va man så nöjd o glad, annat va det då man såg sig i spegeln, där va hon ju den där fetisen, jag fatta inget o folk i närheten sa bara att man va korkad, va fan såg dom inte??
på återbesöket på kirurg sa dom till mig att jag slagit rekord i viktnedgång efter en gbp operation, och även att det va nog en av få gånger det ABSOLUT INTE va bra att slå ngt rekord..
Dom fråga hur jag mådde o hur jag kände mig, jag berätta jaja kanske inte all sanning inte om att jag kräktes så mkt, jag vågade inte vågade inte ifall dom skulle få för sig att göra en op till, ngt jag va skräckslagen inför..
Dom förklarade att eftersom jag hade gått ner på tok för fort och pga att jag varit så otroligt överviktig hela mitt så förstod inte min hjärna vad som skett o därför kände jag mig som fetis linda fortfarande o jag ansåg att i spegeln va jag fortfarande den där feta, dom sa att det sakta men säkert skulle ändras o hjärnan skulle acceptera den nya kroppen o jag skulle känna mig som den jag blivit...
Så mina läsare jag har gjort så gått jag kunnat för att ge er en bild, inte lätt då mitt minne är som en guldfisks..
Skriver snart igen...
Gbp operationen..
Januari 2007 va det äntligen dags, min kamp efter 4år hade gett utdelning..
Min make va med mig på sjukhuset tills det va dags att rulla iväg mig.
Open skulle ske med sk titthåls kirurgi.
Jag va rädd, men efter att man fått sin Coktail, brydde man sig inte så mkt.
Vaknar upp i ett rum på uppvaket, mkt groggy o ont som satan.
Läkare o sköterskor springer omkring o jag vet att jag kan skymma min make vid min sida.
Kirurgen kommer in.
Han meddelar att ngt gick på tok och att det troligen är ett lekage i min mage vilket kan resultera till döden, han vill göra en kontaströnken för att få bekräftat.Detta ska ske näösta morgon.
Ja rullas iväg o tårarna rinner, varje gupp gör ont o tanken som slår mig, varför jag kommer jag dö nu?
På röntgen vill dom ha mig att dricka kontrastvätskan o det gör så ont o tårarna rinner o jag är rädd..
Känns som om den röntgen tog en evighet o den evigheten va fylld med den värsta smärta man kan tänka sig..
Men han får det bekräftat att det är lekage o det e dags för en akut operation, nu va det bråttom..
Denna operation görs inte med titthål utan dom öppnar upp.
Sen vet jag inget mer, känns som om de första 3-4dagarna är suddiga.
Är på iva i en vecka, slang i näsan o smärtor man inte kan föreställa sig, illa månde o man kan ju undra om de e värt det, återigen vill ja bara dö.
En vecka där nere.. dom vill efter ngr dagar att jag ska sitta o så småningom sitta i en stol, jag önskade bara att alla sköterskor o läkare dog, fatta dom inte själva hur jävla ont jag hade?
En vecka gick sen kom jag upp på avdelningen, där personalen va mkt oförstående ansåg både jag o mina nära.
Jag började röra mig med ett gå bord, fick duscha efter ett tag, även denna tid e luddig, mkt smärtstillande o så..
Nästan en vecka till gick o dom ville sen plasera mig i en stor sal, PANIK!! jag med min sociala fobi o ångest bland folk, nej nej nej det skulle aldrig gå paniken bara växte o växte..
Fick tag i en barndomsväns mamma som jobbar där jag låg, en toppen kvinna o jag förklara min panik om stor sal o tårarna bara rann, JAG VILLE HEM!!!
Fick permiss även om dom inte tyckte...
Vi tog bussen hem min man o jag ajajaj kan ja ju säga smärtan va olidlig o jag kände mig svimfärdig..
Men jag slapp stor salen, o jag fick åka hem med min man..
Sen sviker minnet mig en aning..
Vet att dom drog drenage röret innan hemgången o satan vad ont det gjorde..
jag fick iaf smärtlindring o vitamin recept utskrivet sen va det bara att åka hem, jag hade legat på sjukhus över 2 veckor o jag ville bara hem, hem till min familj mitt hem...
Nu börjar ytterligare en ny kamp, en kamp om att vara gbp opererad..
ngt vart fel för mig medans det finns massa som gör den o mår toppen tänk nu på det alla läsare..
See ya...
Min make va med mig på sjukhuset tills det va dags att rulla iväg mig.
Open skulle ske med sk titthåls kirurgi.
Jag va rädd, men efter att man fått sin Coktail, brydde man sig inte så mkt.
Vaknar upp i ett rum på uppvaket, mkt groggy o ont som satan.
Läkare o sköterskor springer omkring o jag vet att jag kan skymma min make vid min sida.
Kirurgen kommer in.
Han meddelar att ngt gick på tok och att det troligen är ett lekage i min mage vilket kan resultera till döden, han vill göra en kontaströnken för att få bekräftat.Detta ska ske näösta morgon.
Ja rullas iväg o tårarna rinner, varje gupp gör ont o tanken som slår mig, varför jag kommer jag dö nu?
På röntgen vill dom ha mig att dricka kontrastvätskan o det gör så ont o tårarna rinner o jag är rädd..
Känns som om den röntgen tog en evighet o den evigheten va fylld med den värsta smärta man kan tänka sig..
Men han får det bekräftat att det är lekage o det e dags för en akut operation, nu va det bråttom..
Denna operation görs inte med titthål utan dom öppnar upp.
Sen vet jag inget mer, känns som om de första 3-4dagarna är suddiga.
Är på iva i en vecka, slang i näsan o smärtor man inte kan föreställa sig, illa månde o man kan ju undra om de e värt det, återigen vill ja bara dö.
En vecka där nere.. dom vill efter ngr dagar att jag ska sitta o så småningom sitta i en stol, jag önskade bara att alla sköterskor o läkare dog, fatta dom inte själva hur jävla ont jag hade?
En vecka gick sen kom jag upp på avdelningen, där personalen va mkt oförstående ansåg både jag o mina nära.
Jag började röra mig med ett gå bord, fick duscha efter ett tag, även denna tid e luddig, mkt smärtstillande o så..
Nästan en vecka till gick o dom ville sen plasera mig i en stor sal, PANIK!! jag med min sociala fobi o ångest bland folk, nej nej nej det skulle aldrig gå paniken bara växte o växte..
Fick tag i en barndomsväns mamma som jobbar där jag låg, en toppen kvinna o jag förklara min panik om stor sal o tårarna bara rann, JAG VILLE HEM!!!
Fick permiss även om dom inte tyckte...
Vi tog bussen hem min man o jag ajajaj kan ja ju säga smärtan va olidlig o jag kände mig svimfärdig..
Men jag slapp stor salen, o jag fick åka hem med min man..
Sen sviker minnet mig en aning..
Vet att dom drog drenage röret innan hemgången o satan vad ont det gjorde..
jag fick iaf smärtlindring o vitamin recept utskrivet sen va det bara att åka hem, jag hade legat på sjukhus över 2 veckor o jag ville bara hem, hem till min familj mitt hem...
Nu börjar ytterligare en ny kamp, en kamp om att vara gbp opererad..
ngt vart fel för mig medans det finns massa som gör den o mår toppen tänk nu på det alla läsare..
See ya...
kamp kamp kamp
vi hade möten o samtal, det fixades hit o dit jag skrev ett låååångt personligt brev till överläkaren på kirurg.
Ja herre gud.. vi kämpa som galningar och vet ni det tog 4ÅR men jag fick igenom det, jag blev beviljad igen med 2 kirurger, slapp den elaka...
Ni kan tänka er vad man ville ge upp, jag vet inte om jag tyckte det va värt all svett o tårar för att få igenom ngt som skulle göra mitt liv längre o betydligt mer hälsosammare..
Men jag skulle få göra den =)
Jag va givetvis otroligt nervös över att inte få vakna upp igen att jag skulle dö och aldrig mer få träffa mina underbara barn o min make och ja min familj...
Jag skrev papper med dotterns pappa o sonens pappa om ngt hände mig så skulle min mamma o syster få träffa barnen på helger o lov så dom kunde få barnen o komma ihåg sin mamma.
Ja jag ordnade med det mesta, usch så jobbigt det va att förbereda sig mentalt.
Köpte skydds änglar i glas små hjärtan där i va ängeln som barnen skulle få om ja inte vakna, och varje gång dom höll i sina änglar o tänkte på sin mamma fanns jag där o jag älskade dom i all evighet.
ja det va nästan så man va säker på att detta va det sista, att man skulle dö... ja allt va jobbigt..
Men det va ju inget att välja på heller, fettman höll på att äta upp mig o ta mitt liv, o vaknade ja inte upp från open så va väl det aldrig meningen att den skulle göras..
Nästa inlägg kommer handla om open hur det va på sjukhuset m.m
See ya all...
Ja herre gud.. vi kämpa som galningar och vet ni det tog 4ÅR men jag fick igenom det, jag blev beviljad igen med 2 kirurger, slapp den elaka...
Ni kan tänka er vad man ville ge upp, jag vet inte om jag tyckte det va värt all svett o tårar för att få igenom ngt som skulle göra mitt liv längre o betydligt mer hälsosammare..
Men jag skulle få göra den =)
Jag va givetvis otroligt nervös över att inte få vakna upp igen att jag skulle dö och aldrig mer få träffa mina underbara barn o min make och ja min familj...
Jag skrev papper med dotterns pappa o sonens pappa om ngt hände mig så skulle min mamma o syster få träffa barnen på helger o lov så dom kunde få barnen o komma ihåg sin mamma.
Ja jag ordnade med det mesta, usch så jobbigt det va att förbereda sig mentalt.
Köpte skydds änglar i glas små hjärtan där i va ängeln som barnen skulle få om ja inte vakna, och varje gång dom höll i sina änglar o tänkte på sin mamma fanns jag där o jag älskade dom i all evighet.
ja det va nästan så man va säker på att detta va det sista, att man skulle dö... ja allt va jobbigt..
Men det va ju inget att välja på heller, fettman höll på att äta upp mig o ta mitt liv, o vaknade ja inte upp från open så va väl det aldrig meningen att den skulle göras..
Nästa inlägg kommer handla om open hur det va på sjukhuset m.m
See ya all...
söndag 15 november 2009
Då det skulle bli verklighet...
Min son va född och jag hade bestämt mig, det va antingen en magoperation eller att jag så småningom skulle dö i sömnen..
Han måste ha varit runt 1mån då allt sattes igång, jag hade turen att få hjälp av min underbara psykolog jag hade då..
Efter samtal från han och möten med oss va det bestämt jag skulle få genomgå operationen, och trotts att jag va mkt rädd för att göra den då jag inte visste om jag skulle klara en narkos va jag ändå lättad o glad.
ngr veckor innan den skulle göras skulle jag gå igenom med den ena kirurgen hur tillväga gångssättet var m.m.
Kommer in i ett litet rum o kirurgen kommer in strax efter, han verkar irriterad o stressad, och det gjorde mig inte lugnare.
Jag hade fått beviljad open trotts att jag inte mådde bra psykiskt mkt tack vare min psykolog.
Han titta lite i papprena och sa:
Jag tänker inte operera dig!
Hela världen, min tillvaro rasade och jag trodde jag skulle dö på plats! Jag förstod inte eftersom allt va klart o jag hade ju blivit beviljad denna open...
Kirurgen igen: Nej jag opererar inte dig, du är som en fet lastbils chafför som sitter på ditt arsle och äter hela dagarna!!
jag försökte o gudarna ska veta hur tårarna rann, jag försökte med allt jag kunde att förklara att jag hade 2 hundar ett radhus en familj och jag tog hand om det trotts att jag inte va bland folk på mina promenader.
Och han borde ju ha förstått eftersom jag kämpa med motion o pulver diet för att gå ner 10kg innan open, vilket jag lyckades med jag gick tom ner 13kg!
Men han sa att de va slut diskuterat och att han inte skulle göra den!
Jag reste mig och gick...
Tårarna slutade inte att rinna och när jag kom hem fanns det ingen framtid för mig inget hopp om att leva normalt med min familj, jag ville bokstavligen dö, jag orkade inte mera..
Fick tag på min psykolog o berättade om mötet som va ett förberedelse möte inför min op jag blivit LOVAD!! och som desutom tog 10min, förstår ni? på 10min raserade han min värld..
Min psykolog tappa talförmågan och förstod inte alls hur detta kunde ha skett, han tog kontakt med den kirurg han hade pratat med (dom e alltid två som gör gbp operationer)
Han menade på det att han va uppriktigt ledsen för hur det hade gått till med hans kolega och han lovade att försöka få en rätsida på detta, men att han inte heller kunde gå emot kollegan..
Nu började ytterligare en kamp, en period av att få igenom denna operation på nytt..
Att vädja för sin egen hälsa till chefs kirurgen på sjukhuset i skövde...
Att få alla att förstå mig och inte bara höra om min psykiska hälsa utan se mig som den person jag va och min problematik med min enorma fettma!
Fortsättning följer...
Han måste ha varit runt 1mån då allt sattes igång, jag hade turen att få hjälp av min underbara psykolog jag hade då..
Efter samtal från han och möten med oss va det bestämt jag skulle få genomgå operationen, och trotts att jag va mkt rädd för att göra den då jag inte visste om jag skulle klara en narkos va jag ändå lättad o glad.
ngr veckor innan den skulle göras skulle jag gå igenom med den ena kirurgen hur tillväga gångssättet var m.m.
Kommer in i ett litet rum o kirurgen kommer in strax efter, han verkar irriterad o stressad, och det gjorde mig inte lugnare.
Jag hade fått beviljad open trotts att jag inte mådde bra psykiskt mkt tack vare min psykolog.
Han titta lite i papprena och sa:
Jag tänker inte operera dig!
Hela världen, min tillvaro rasade och jag trodde jag skulle dö på plats! Jag förstod inte eftersom allt va klart o jag hade ju blivit beviljad denna open...
Kirurgen igen: Nej jag opererar inte dig, du är som en fet lastbils chafför som sitter på ditt arsle och äter hela dagarna!!
jag försökte o gudarna ska veta hur tårarna rann, jag försökte med allt jag kunde att förklara att jag hade 2 hundar ett radhus en familj och jag tog hand om det trotts att jag inte va bland folk på mina promenader.
Och han borde ju ha förstått eftersom jag kämpa med motion o pulver diet för att gå ner 10kg innan open, vilket jag lyckades med jag gick tom ner 13kg!
Men han sa att de va slut diskuterat och att han inte skulle göra den!
Jag reste mig och gick...
Tårarna slutade inte att rinna och när jag kom hem fanns det ingen framtid för mig inget hopp om att leva normalt med min familj, jag ville bokstavligen dö, jag orkade inte mera..
Fick tag på min psykolog o berättade om mötet som va ett förberedelse möte inför min op jag blivit LOVAD!! och som desutom tog 10min, förstår ni? på 10min raserade han min värld..
Min psykolog tappa talförmågan och förstod inte alls hur detta kunde ha skett, han tog kontakt med den kirurg han hade pratat med (dom e alltid två som gör gbp operationer)
Han menade på det att han va uppriktigt ledsen för hur det hade gått till med hans kolega och han lovade att försöka få en rätsida på detta, men att han inte heller kunde gå emot kollegan..
Nu började ytterligare en kamp, en period av att få igenom denna operation på nytt..
Att vädja för sin egen hälsa till chefs kirurgen på sjukhuset i skövde...
Att få alla att förstå mig och inte bara höra om min psykiska hälsa utan se mig som den person jag va och min problematik med min enorma fettma!
Fortsättning följer...
Sammanfattning innan open..
Svårt det är att få ihop många många år på ett inlägg som kanske inte ska bli uttråkat att läsa..
Mobbning har ju givetvis varit i fokus under många år, låg och mellanstadiet va värst.
Har en stora syster som är 5år äldre, hon fanns i samma skola och räddade mig många många gg, fick ofta vara med henne o hennes klass kompisar, min fröken va ju av den sorten som sa att man skulle komma in resten av rasten så skulle de gå över.
Hallå det va ju inte som om man led av förkylning *morr*
Mamma hämtade mig ofta då man slutade då ja inte vågade gå själv och ofta såg hon hur dom var mot mig, och som vilken mamma som helst tog hon kontakt med dom föräldrar som hade barnen som va mobbare, men som vanligt var det förnekelse hos de föräldrar, och enligt dom skulle aldrig deras barn kunna göra ngt sådant! Förstår inte hur dom kan blunda för sådant, men men...
I slutet av 6an början av sjuan blev det mer *ruter* i mig o blev vän med de "coola" folket, givetvis innebar det oxå cigaretter o alkohol.. men hellre de än mobbning.
Skolan gick åt skogen o betygen va sämre än sämst, men vet ni?? Jag överlevde o gick ut nian.. =)
Åter till min stora syster! Jag har alltid varit så sjukt avundsjuk på henne, alltid har hon varit smal och hon va den av oss som fick äran att få boobs =P
För trotts min fetma har jag aldrig haft tuttar =( säkert därför jag är så otroligt tutt fixerad, jag vill köpa egna =) jag e mer besatt av mina tuttar o vilken storlek jag vill ha än vad min man är =P
Min syster hade alltid massa vänner o hon hitta på massa, ja herregud vad ja va avis.
Jag försökte gå ner i vikt men klarade det aldrig.
Viktväktarna prova ja nog tusen gg, när ja va 12-13 år låg jag på sjukhus för att gå ner o för att se om de va ngt som inte stod rätt till, jag gick ner ytterst lite med tanke på hur man kämpade.
Först när jag va 18-19 gick ja ner i vikt =) dock på fel sätt.
Jag bodde själv o hade sjukt tajt med pengar, så under en period (5-6mån)levde ja på havregrynsgröt o lunch 1-2 gg i veckan, motionerade som en total galning!! Men ja gick ner =) tror ja hamnade på 87 som minst o så liiite hade ja ju aldrig vägt jag va så stolt =)
När jag började 7an vägde ja 115kg så ni förstår min lycka..
Men det finns ju alltid men...
Jag träffade en kille och flyttade snart ihop med honom, jag börja äta varje dag o kilona sjöt i höjden fort som satan oxå =(
På detta blev jag gravid med min första dotter.
Med graviditet o mat va jag snabbt uppe på 150kg igen.
Allt va hopplöst, jag va inte lycklig med min situation o killen visade sig vara ngn helt annan än den han utgav sig för att vara =(
När dottern va 1år lämnade jag honom, och slutade med mat för min del igen.
Återigen gick jag ner fort o rätt mkt, kanske låg på 88-90kg ca.
Men sen träffade jag min nuvarande make och mat kom in mitt liv igen, men jag va lycklig och så otroligt förälskad så jag sket i att ja gick upp trodde ju aldrig att jag skulle hamna på 150-160kg igen, trodde jag skulle kunna stoppa det o gå ner igen, men inte då helt plötsligt va jag i samma sits.
Jag blev gravid igen. =)
Och givetvis så STOR, FET!
Bestämde mig för att försöka få igenom en gbp operation så fort vi fått vårat barn, ville ju kunna göra allt med de barnet som ja inte klara med mitt första, va på golvet, krypa springa och ta de båda till massa lekplatser o bara härja med dom..
Så nu har ni lite bakgrund om min fetma.
Nästa inlägg kommer handla om kampen att få igenom en sådan operation och hur mitt möte med den elakaste kirurg gick till..
På återseende my readers!
Kisses
Mobbning har ju givetvis varit i fokus under många år, låg och mellanstadiet va värst.
Har en stora syster som är 5år äldre, hon fanns i samma skola och räddade mig många många gg, fick ofta vara med henne o hennes klass kompisar, min fröken va ju av den sorten som sa att man skulle komma in resten av rasten så skulle de gå över.
Hallå det va ju inte som om man led av förkylning *morr*
Mamma hämtade mig ofta då man slutade då ja inte vågade gå själv och ofta såg hon hur dom var mot mig, och som vilken mamma som helst tog hon kontakt med dom föräldrar som hade barnen som va mobbare, men som vanligt var det förnekelse hos de föräldrar, och enligt dom skulle aldrig deras barn kunna göra ngt sådant! Förstår inte hur dom kan blunda för sådant, men men...
I slutet av 6an början av sjuan blev det mer *ruter* i mig o blev vän med de "coola" folket, givetvis innebar det oxå cigaretter o alkohol.. men hellre de än mobbning.
Skolan gick åt skogen o betygen va sämre än sämst, men vet ni?? Jag överlevde o gick ut nian.. =)
Åter till min stora syster! Jag har alltid varit så sjukt avundsjuk på henne, alltid har hon varit smal och hon va den av oss som fick äran att få boobs =P
För trotts min fetma har jag aldrig haft tuttar =( säkert därför jag är så otroligt tutt fixerad, jag vill köpa egna =) jag e mer besatt av mina tuttar o vilken storlek jag vill ha än vad min man är =P
Min syster hade alltid massa vänner o hon hitta på massa, ja herregud vad ja va avis.
Jag försökte gå ner i vikt men klarade det aldrig.
Viktväktarna prova ja nog tusen gg, när ja va 12-13 år låg jag på sjukhus för att gå ner o för att se om de va ngt som inte stod rätt till, jag gick ner ytterst lite med tanke på hur man kämpade.
Först när jag va 18-19 gick ja ner i vikt =) dock på fel sätt.
Jag bodde själv o hade sjukt tajt med pengar, så under en period (5-6mån)levde ja på havregrynsgröt o lunch 1-2 gg i veckan, motionerade som en total galning!! Men ja gick ner =) tror ja hamnade på 87 som minst o så liiite hade ja ju aldrig vägt jag va så stolt =)
När jag började 7an vägde ja 115kg så ni förstår min lycka..
Men det finns ju alltid men...
Jag träffade en kille och flyttade snart ihop med honom, jag börja äta varje dag o kilona sjöt i höjden fort som satan oxå =(
På detta blev jag gravid med min första dotter.
Med graviditet o mat va jag snabbt uppe på 150kg igen.
Allt va hopplöst, jag va inte lycklig med min situation o killen visade sig vara ngn helt annan än den han utgav sig för att vara =(
När dottern va 1år lämnade jag honom, och slutade med mat för min del igen.
Återigen gick jag ner fort o rätt mkt, kanske låg på 88-90kg ca.
Men sen träffade jag min nuvarande make och mat kom in mitt liv igen, men jag va lycklig och så otroligt förälskad så jag sket i att ja gick upp trodde ju aldrig att jag skulle hamna på 150-160kg igen, trodde jag skulle kunna stoppa det o gå ner igen, men inte då helt plötsligt va jag i samma sits.
Jag blev gravid igen. =)
Och givetvis så STOR, FET!
Bestämde mig för att försöka få igenom en gbp operation så fort vi fått vårat barn, ville ju kunna göra allt med de barnet som ja inte klara med mitt första, va på golvet, krypa springa och ta de båda till massa lekplatser o bara härja med dom..
Så nu har ni lite bakgrund om min fetma.
Nästa inlägg kommer handla om kampen att få igenom en sådan operation och hur mitt möte med den elakaste kirurg gick till..
På återseende my readers!
Kisses
Vid resans start..
Andas andas andas... *djup suck*
Mitt liv har alltid varit ett liv som fetis Linda, vikten började öka som väldigt liten så jag vet hur det är att vara tjockast i klassen redan från lekis =(
Alla klass kort man har från 1an ända upp till 9an, är man tjockas på..
Men värst va det nog mellan 3an till 8an, fy ända in i..
an måste ha varit där för att veta hur det är, hur man känner sig och när man tittar på korten vill man bara kräkas =( SKÄMS än idag för dom korten och även för kort som tas idag, med andra ord är jag ingen linslus utan jag håller mig LÅÅÅÅNGT bort då kameran kommer fram, och de ytterst få gg man ska ta ett kort på sig själv tar man typ en miljon innan man hittar ett enda som kan duga där inte alla femhundra sladdriga hakor syns osv osv.. ja ni fattar..
Men nu lägger jag ut det första kortet på mig, hur jag såg ut som störst o detta va strax innan min gbp operation.
Håll nu i hatten alla läsare (Och gudarna ska veta hur ångest fyllt detta är)
Vikten på detta kort måste ligga mellan 150-160kg (OMG!!!)
Mitt liv har alltid varit ett liv som fetis Linda, vikten började öka som väldigt liten så jag vet hur det är att vara tjockast i klassen redan från lekis =(
Alla klass kort man har från 1an ända upp till 9an, är man tjockas på..
Men värst va det nog mellan 3an till 8an, fy ända in i..
an måste ha varit där för att veta hur det är, hur man känner sig och när man tittar på korten vill man bara kräkas =( SKÄMS än idag för dom korten och även för kort som tas idag, med andra ord är jag ingen linslus utan jag håller mig LÅÅÅÅNGT bort då kameran kommer fram, och de ytterst få gg man ska ta ett kort på sig själv tar man typ en miljon innan man hittar ett enda som kan duga där inte alla femhundra sladdriga hakor syns osv osv.. ja ni fattar..
Men nu lägger jag ut det första kortet på mig, hur jag såg ut som störst o detta va strax innan min gbp operation.
Håll nu i hatten alla läsare (Och gudarna ska veta hur ångest fyllt detta är)
Vikten på detta kort måste ligga mellan 150-160kg (OMG!!!)
Detta är jag..
Hej alla läsare..
Jag är en 31årig 3barns mamma, lever ett stillsamt liv med min familj o våra två katter, men denna blogg kommer inte handla om min familj, missförstå mig inte nu..
Jag älskar dom över allt annat o utan dom hade jag inte suttit här idag..
Men denna blogg kommer handla om mig, mitt liv o min ångest..
Min verklighet!!
Den kan låta som en dålig b-film o det kan tyckas att jag enbart beklagar mig för att få sympati, men så är inte fallet..
Det finns massa av människor som gjort en gbp operation och för dom har livet blivit så mkt mer underbart o lättsat, dom har tilldelats lycka o ett sundare liv, ja framförallt ett friskare o längre liv..
Men min gbp operation blev inte som ja hoppats på och livet e inte enklare, för mig handlar det snarare om tvärtom.
Här kommer ni kunna följa min kamp, mitt hopp om en normal tillvaro o ett normalt liv..
Min resa startar här..
Lets go people..
Jag är en 31årig 3barns mamma, lever ett stillsamt liv med min familj o våra två katter, men denna blogg kommer inte handla om min familj, missförstå mig inte nu..
Jag älskar dom över allt annat o utan dom hade jag inte suttit här idag..
Men denna blogg kommer handla om mig, mitt liv o min ångest..
Min verklighet!!
Den kan låta som en dålig b-film o det kan tyckas att jag enbart beklagar mig för att få sympati, men så är inte fallet..
Det finns massa av människor som gjort en gbp operation och för dom har livet blivit så mkt mer underbart o lättsat, dom har tilldelats lycka o ett sundare liv, ja framförallt ett friskare o längre liv..
Men min gbp operation blev inte som ja hoppats på och livet e inte enklare, för mig handlar det snarare om tvärtom.
Här kommer ni kunna följa min kamp, mitt hopp om en normal tillvaro o ett normalt liv..
Min resa startar här..
Lets go people..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
