kamp kamp kamp

vi hade möten o samtal, det fixades hit o dit jag skrev ett låååångt personligt brev till överläkaren på kirurg.
Ja herre gud.. vi kämpa som galningar och vet ni det tog 4ÅR men jag fick igenom det, jag blev beviljad igen med 2 kirurger, slapp den elaka...
Ni kan tänka er vad man ville ge upp, jag vet inte om jag tyckte det va värt all svett o tårar för att få igenom ngt som skulle göra mitt liv längre o betydligt mer hälsosammare..
Men jag skulle få göra den =)
Jag va givetvis otroligt nervös över att inte få vakna upp igen att jag skulle dö och aldrig mer få träffa mina underbara barn o min make och ja min familj...
Jag skrev papper med dotterns pappa o sonens pappa om ngt hände mig så skulle min mamma o syster få träffa barnen på helger o lov så dom kunde få barnen o komma ihåg sin mamma.
Ja jag ordnade med det mesta, usch så jobbigt det va att förbereda sig mentalt.
Köpte skydds änglar i glas små hjärtan där i va ängeln som barnen skulle få om ja inte vakna, och varje gång dom höll i sina änglar o tänkte på sin mamma fanns jag där o jag älskade dom i all evighet.
ja det va nästan så man va säker på att detta va det sista, att man skulle dö... ja allt va jobbigt..
Men det va ju inget att välja på heller, fettman höll på att äta upp mig o ta mitt liv, o vaknade ja inte upp från open så va väl det aldrig meningen att den skulle göras..

Nästa inlägg kommer handla om open hur det va på sjukhuset m.m
See ya all...