Då det skulle bli verklighet...

Min son va född och jag hade bestämt mig, det va antingen en magoperation eller att jag så småningom skulle dö i sömnen..
Han måste ha varit runt 1mån då allt sattes igång, jag hade turen att få hjälp av min underbara psykolog jag hade då..
Efter samtal från han och möten med oss va det bestämt jag skulle få genomgå operationen, och trotts att jag va mkt rädd för att göra den då jag inte visste om jag skulle klara en narkos va jag ändå lättad o glad.
ngr veckor innan den skulle göras skulle jag gå igenom med den ena kirurgen hur tillväga gångssättet var m.m.
Kommer in i ett litet rum o kirurgen kommer in strax efter, han verkar irriterad o stressad, och det gjorde mig inte lugnare.
Jag hade fått beviljad open trotts att jag inte mådde bra psykiskt mkt tack vare min psykolog.
Han titta lite i papprena och sa:
Jag tänker inte operera dig!
Hela världen, min tillvaro rasade och jag trodde jag skulle dö på plats! Jag förstod inte eftersom allt va klart o jag hade ju blivit beviljad denna open...
Kirurgen igen: Nej jag opererar inte dig, du är som en fet lastbils chafför som sitter på ditt arsle och äter hela dagarna!!
jag försökte o gudarna ska veta hur tårarna rann, jag försökte med allt jag kunde att förklara att jag hade 2 hundar ett radhus en familj och jag tog hand om det trotts att jag inte va bland folk på mina promenader.
Och han borde ju ha förstått eftersom jag kämpa med motion o pulver diet för att gå ner 10kg innan open, vilket jag lyckades med jag gick tom ner 13kg!
Men han sa att de va slut diskuterat och att han inte skulle göra den!
Jag reste mig och gick...
Tårarna slutade inte att rinna och när jag kom hem fanns det ingen framtid för mig inget hopp om att leva normalt med min familj, jag ville bokstavligen dö, jag orkade inte mera..
Fick tag på min psykolog o berättade om mötet som va ett förberedelse möte inför min op jag blivit LOVAD!! och som desutom tog 10min, förstår ni? på 10min raserade han min värld..
Min psykolog tappa talförmågan och förstod inte alls hur detta kunde ha skett, han tog kontakt med den kirurg han hade pratat med (dom e alltid två som gör gbp operationer)
Han menade på det att han va uppriktigt ledsen för hur det hade gått till med hans kolega och han lovade att försöka få en rätsida på detta, men att han inte heller kunde gå emot kollegan..
Nu började ytterligare en kamp, en period av att få igenom denna operation på nytt..
Att vädja för sin egen hälsa till chefs kirurgen på sjukhuset i skövde...
Att få alla att förstå mig och inte bara höra om min psykiska hälsa utan se mig som den person jag va och min problematik med min enorma fettma!

Fortsättning följer...