Fortsättning...

väl hemma kunde man faktiskt andas jag kände mig trygg..
Hade mina kära värktabletter och dom tackar jag gudarna för..
Den första tiden gällde det att få i sig maten flytande, det gick men det va inte gott.
Hungern va borta och jag hade turen som hade min make som påminnde mig om att äta, han lagade maten o serverade den..
Denna tid är oxå suddig, tror det beror på att smärtan tog överhanden där ett tag..
Den flytande perioden tog slut o det va dags för pure mat o det va ju sju resor värre, inge gott alls =P men man åt väl de man skulle.
Väl dags för vanlig mat började väl de mesta problemen..
Jag fick dumping av vad än jag stoppade i mig, jag kräktes o hjärtat rusade, efter var gång jag ätit fick jag lägga mig med fläkten på..
Det blev en ond cirkel o mat va absolut inge skoj mer, så svårt att först acceptera då hela mitt liv va uppbyggt på mat, mat va ju det jag levde för o nu kände jag bara avsky o det gjorde ju faktiskt igentligen inget eftersom jag ej va hungrig längre.
Kilona bokstavligen RASADE det va helt otroligt, det gick i en fart av 110..
Men allt har ju sina nackdelar, värden blev dåliga o jag kände mig slut, ingen energi eller ork, vad jag än gjorde så snurrade det i huvudet..
Jag va o kollade värdena och fick höja alla vitaminer järn, kalk, b12, beovital, multivitamin.
Sammtidigt kämpade jag på med maten, jag åt o kräktes åt o kräktes, ja så såg min tillvaro ut =(
Middag med familjen va inte längre aktuellt jag kunde sitta med ngr minuter men sen va det dags att kräkas o lägga sig i sängen..
På 10månader rasade jag ner till 80kg!!! Förstår ni?!? Jag fetis Linda vägde 80!!
Vågen hade alltid skrikit ut sitt ERROR när jag ställde mig på den o nu stanna den på 80!! När man såg de siffrorna va man så nöjd o glad, annat va det då man såg sig i spegeln, där va hon ju den där fetisen, jag fatta inget o folk i närheten sa bara att man va korkad, va fan såg dom inte??
på återbesöket på kirurg sa dom till mig att jag slagit rekord i viktnedgång efter en gbp operation, och även att det va nog en av få gånger det ABSOLUT INTE va bra att slå ngt rekord..
Dom fråga hur jag mådde o hur jag kände mig, jag berätta jaja kanske inte all sanning inte om att jag kräktes så mkt, jag vågade inte vågade inte ifall dom skulle få för sig att göra en op till, ngt jag va skräckslagen inför..
Dom förklarade att eftersom jag hade gått ner på tok för fort och pga att jag varit så otroligt överviktig hela mitt så förstod inte min hjärna vad som skett o därför kände jag mig som fetis linda fortfarande o jag ansåg att i spegeln va jag fortfarande den där feta, dom sa att det sakta men säkert skulle ändras o hjärnan skulle acceptera den nya kroppen o jag skulle känna mig som den jag blivit...
Så mina läsare jag har gjort så gått jag kunnat för att ge er en bild, inte lätt då mitt minne är som en guldfisks..

Skriver snart igen...