Gbp operationen..

Januari 2007 va det äntligen dags, min kamp efter 4år hade gett utdelning..
Min make va med mig på sjukhuset tills det va dags att rulla iväg mig.
Open skulle ske med sk titthåls kirurgi.
Jag va rädd, men efter att man fått sin Coktail, brydde man sig inte så mkt.
Vaknar upp i ett rum på uppvaket, mkt groggy o ont som satan.
Läkare o sköterskor springer omkring o jag vet att jag kan skymma min make vid min sida.
Kirurgen kommer in.
Han meddelar att ngt gick på tok och att det troligen är ett lekage i min mage vilket kan resultera till döden, han vill göra en kontaströnken för att få bekräftat.Detta ska ske näösta morgon.
Ja rullas iväg o tårarna rinner, varje gupp gör ont o tanken som slår mig, varför jag kommer jag dö nu?
På röntgen vill dom ha mig att dricka kontrastvätskan o det gör så ont o tårarna rinner o jag är rädd..
Känns som om den röntgen tog en evighet o den evigheten va fylld med den värsta smärta man kan tänka sig..
Men han får det bekräftat att det är lekage o det e dags för en akut operation, nu va det bråttom..
Denna operation görs inte med titthål utan dom öppnar upp.
Sen vet jag inget mer, känns som om de första 3-4dagarna är suddiga.
Är på iva i en vecka, slang i näsan o smärtor man inte kan föreställa sig, illa månde o man kan ju undra om de e värt det, återigen vill ja bara dö.
En vecka där nere.. dom vill efter ngr dagar att jag ska sitta o så småningom sitta i en stol, jag önskade bara att alla sköterskor o läkare dog, fatta dom inte själva hur jävla ont jag hade?
En vecka gick sen kom jag upp på avdelningen, där personalen va mkt oförstående ansåg både jag o mina nära.
Jag började röra mig med ett gå bord, fick duscha efter ett tag, även denna tid e luddig, mkt smärtstillande o så..
Nästan en vecka till gick o dom ville sen plasera mig i en stor sal, PANIK!! jag med min sociala fobi o ångest bland folk, nej nej nej det skulle aldrig gå paniken bara växte o växte..
Fick tag i en barndomsväns mamma som jobbar där jag låg, en toppen kvinna o jag förklara min panik om stor sal o tårarna bara rann, JAG VILLE HEM!!!
Fick permiss även om dom inte tyckte...
Vi tog bussen hem min man o jag ajajaj kan ja ju säga smärtan va olidlig o jag kände mig svimfärdig..
Men jag slapp stor salen, o jag fick åka hem med min man..
Sen sviker minnet mig en aning..
Vet att dom drog drenage röret innan hemgången o satan vad ont det gjorde..
jag fick iaf smärtlindring o vitamin recept utskrivet sen va det bara att åka hem, jag hade legat på sjukhus över 2 veckor o jag ville bara hem, hem till min familj mitt hem...

Nu börjar ytterligare en ny kamp, en kamp om att vara gbp opererad..
ngt vart fel för mig medans det finns massa som gör den o mår toppen tänk nu på det alla läsare..

See ya...